Jag är fascinerad av poeter. Jag skulle otroligt gärna vara en sådan. En filosof om du så vill. Kalla det vad du vill, men jag har en förkärlek till texter. Till ord som ensamma egentligen inte betyder någonting alls, men tillsammans så bildar dom en text som får en att sitta helt stilla utan att knappt andas under den tiden när man läser den. Man är helt fångad av ordens betydelse och av sättet som de påverkar en. Jag blir otroligt imponerad av en människa som sitter under ett träd med endast ett block och en penna och bara låter papprets vita yta fyllas med en imponerande samling ord som har placerats ut i exakt rätt ordning för att tanken med texten ska nå ut till andra människor på bästa tänkbara sätt.

Jag vet, det är bara i amerikanska realityserier som folk verkligen sätter sig under ett träd och skriver. I verkligheten kan man ju inte göra det, eftersom att marken som man hade tänkt placera sin kära rumpa på, oftast är alldeles lerig och blöt på grund av vi helt enkelt bor i Sverige. Sverige är ett annat ord för regn i mitt huvud. Och även om det för en gångs skull verkligen skulle vara torrt och grönt på marken, så vill man inte luta sig mot trädstammen, eftersom där kryllar det av pissmyror och andra otrevligheter.

Så där krossades bilden av en blivande författare som sitter och filosoferar under ett välväxt och vackert träd.

Om man inte är så positivt inställd till naturen och alla små invånare med åtta ben, går det faktiskt väldigt bra att göra det som jag gör just nu: Skriva på datorn.

Jag vet inte hur det är med er, men själv så verkligen avskyr jag min handstil. Då och då kan jag få till någon snygg bokstav, men den syns inte bland alla andra snirkliga, fula ord.

Så att skriva på datorn ger mig tillåtelse att låtsas att min handstil är otroligt snygg och att jag kan skriva på jätte raka rader. Jag väljer ju bara helt enkelt den stilen som jag känner att jag vill att min text ska ha för tillfället.

Just orden filosof och poet, kopplar jag till en bild av en människa som går över en äng, luktar på alla blommor ( utan att bli attackerad av ett argt bi ), och sedan sätter sig ner, under ett träd såklart, tar upp sitt speciella block, sin favoritpenna och skriver.

Och inte blir det vilka lama texter som helst, nej nej, här snackar vi riktiga grejer. Roliga, intressanta, smarta och lockande texter.

Denna sortens poeter och filosofer tror jag inte finns. Det är mycket möjligt att det finns det, någonstans. Men inte i mitt liv. Men även om det inte finns några naturälskande skrivande där ute, så finns det andra alternativ för att kunna kalla sig själv poet.

Man kan ligga på mage i sin säng, ha en ask choklad bredvid sig, laptopen framför sig, väl placerad på en kudde och skriva på det sättet. Jag anser att man även då är en poet.

Texterna man skriver behöver inte handla om ljusblåa dagar och fåglar.. Texterna behöver inte rimma. Texterna kan vara helt vanliga texter, så länge det finns en tanke bakom dom.

Nu har jag ju skrivit att ungefär en sådan här text kan vara poetisk, men ändå kan jag inte ta mig själv som en poet. För bilden av människan under trädet är fortfarande i vägen för mig. Men det är kanske dags för mig att slå undan den önskebilden, och inse att även filosofer och poeter kan använda datorn, tycka om choklad och går runt i stora mjukis byxor och en gammal t-shirt.

Men om så är fallet, då borde jag ju kunna kalla mig själv poet.

Men det kan jag inte.

Inte än.

Luften fylls av skrik. Golvet går nästan sönder av alla fötter som hoppar upp och ner. För applåderna finns inga gränser. Alla ljud i rummet samlas ihop i mitt huvud, och även om dom kanske låter ganska hemskt var för sig, så låter dom som en klar melodi inuti mig. Musiken börjar spelas, först ganska lågt, men sen ökar den i styrka steg för steg. Publiken blir extatisk bara av att få se den person som dom har väntat på i flera timmar. Flera stycken gråter, några står bara och stirrar upp på scenen med en blick som kan verka tom och meningslös. Men i blicken finns någonting som inte syns vid första ögonkastet. Där finns beundran och respekt. Glädje och lycka.

Personen på scenen börjar sjunga, och genast har han många fler röster än bara sin egen. Nästan hela publiken står och sjunger med.

Alla kan texten till låten utantill, alla vet när det kommer en paus, en höjning eller en speciell textrad som alla tar i lite extra på, för det är den som är viktigast och vackrast i hela låten.

När låten är slut, återupptas applåderna och skriken, men sen tar personen på scenen tag i en mikrofon, och ställer sig redo att säga några väl utvalda ord. Genast tystnar sorlet av skrik, prat och applåder. Alla är nyfikna, vad ska han säga? Det som en artist väljer att säga mellan låtarna är mycket viktigare än man kan tro. Men ingen är orolig, han vet vad han ska säga, det syns på honom. Han börjar prata ganska sakta och lågt, för att få allas uppmärksamhet.(Som om han inte hade det innan, någon hade kunnat släppa en bomb längst bak i rummet, publiken hade knappt reagerat. Det enda som finns för dom under denna tiden är personen uppe på scenen.)

Orden han säger har först ingen mening och nu kanske man tror att publiken ska börja skruva på sig och ge frågande blickar till varandra, men nej. Alla vet att han kommer ge dom poängen med orden han säger snart. Det är inget konstigt att man inte förstår vad han vill få ut med orden efter första meningen, för det är alltid sista meningen som gör att allt faller på plats, och alla skrattar lite av lättnad när dom till slut förstår hans val av ord.

Flera låtar spelas och publiken ger lika mycket respons efter varje låt. Helt plötsligt kommer en lugn låt, och då är det ingen som hoppar längre. Istället tar publiken tillfället i akt och passar på att njuta och lyssna. Uppe från scenen ser man hela folkhavet nedanför stå och gunga fram och tillbaka. Flera händer är uppe i luften, men dom gungar bara med. Personen som står på scenen, slutar sjunga mitt i en textrad, men det gör ingenting. Han håller ut mikrofonen mot människorna nedanför, och får höra resten av texten sjungas upp mot honom.

Han upprepar detta några gånger, och publiken fortsätter sjunga även om han har slutat. Det ligger ett lugn över hela rummet.

Helt plötsligt, i slutet av låten så upphör alla instrument att spela. Det enda som hörs svagt är trummorna, som ökar i både styrka och fart. En gitarr kommer in i trummornas ljud och följs av flera andra instrument. En ny låt. Lugnet som låg över rummet är nu som bortblåst, och publiken är genast igång igen.

Luften fylls av skrik, och golvet går nästan sönder.

Mina fingrar darrar osäkert fram och tillbaka över tangentbordet. Jag börjar skriva olika meningar, men när jag läser och inser vad det står, klickar jag bestämt bort det igen.

Jag byter låt i spelningslistan, hoppas på att den ska ge mig bättre idéer att fylla papprets vita yta med. Men en låt kan inte hjälpa mig, oavsett hur bra den än är. Det spelar ingen roll om det är världens bästa band som gör den, det har ingen betydelse om sångaren är otroligt snygg och har helt fantastisk sångröst. För låten kan inte nå in till mig. Jag hör den, jag kanske nynnar med, den kan mycket väl få mig att dansa… Men den kan inte nå mig.

Men så mycket förstår jag ju, att jag kan inte kräva att en cirka tre minuter lång låt kan få alla mina krångliga och envisa tankar att helt plötsligt hoppa fram hur sina gömställen och rusa genom min kropp ner till mina fingrar och tillsammans bilda en intelligent, rolig och intressant text. En låt kanske kan påverka mig på många olika sätt, den kan bygga upp känslor inom mig som jag inte ens visste fanns innanför min hud, men den kan inte påverka mig så mycket att den hjälper mig.

Den kan inte få mina tankar att bli till ord.

Min högsta önskan just nu är att jag ska kunna vara så duktig och smart att jag ska kunna sätta mig framför en dator, lägga händerna på tangenterna redo att skriva tills dom krampar, och bara låta den vita ytan framför mina ögon snabbt fyllas med en smal, svart text.

Men inte en vanlig text, utan en text som gör saker med en när man läser den.

Den får en att tänka, den ger en lust att förändra saker som man tycker är fel, den ger en viljan och styrkan att orka prestera på det sättet man alltid har önskat att man skulle kunna göra. Det ska vara en text som när man har läst klart den, så mår man lite bättre, ser världen ur ett lite ljusare perspektiv, och har lust att försöka göra saker som man länge har längtat efter att göra.

De texterna jag skulle vilja kunna skriva, ska vara positiva, men kritiska. Realistiska, men inte negativa. De ska ligga på en nivå någonstans mittemellan det där positiva tänkandet som inte riktigt skulle fungera på riktigt, och den tanken på livet som kan verka negativ, men som egentligen bara är rätt så realistisk.

Det ska inte vara en text som verkar vara skriven av någon som vars liv är ett litet rosa moln som spelar fin och barnvänlig musik. Det ska vara en text som människor som har upplevt dåliga saker kan känna igen sig i, men texten ska inte få en att börja tänka ännu mer på de hemska sakerna som har hänt eller kommer att hända, utan den ska få en att fokusera på något annat, något bättre och något ljusare.

De texterna som jag skulle vilja skriva, skulle fungera som vissa låtar gör, bara tio gånger bättre.

Om vi säger att en viss låt kan få en att må bra för stunden, och känna att det är lite lättare att andas i några minuter, så ska texterna få en att känna det som att ens lungor med ens har blivit fem gången större. Man kan andas lätt och bekymmersfritt igen.

Jag skulle skriva sådana texter, flera stycken per dag, om jag bara hade kunskapen och inspirationen till att göra det.

Om jag hade det, skulle jag genast börja med min debutbok.

Jag vill vara en poet,

kunna skriva,tänka och sjunga.

Jag vill vara en filosof,

se saker ur andra perspektiv.

Jag vill skriva utan ord,

sjunga utan musik,

och tänka utan tankar.

Dansa utan rytm, springa utan fart

titta utan att se, höra utan att lyssna

och jag vill leva utan livet.

 Jag vill vara overklig, inte finnas på riktigt.

Skapas utav fantasi, leva utan vilja.

Jag vill vara annorlunda, men jag vill också passa in.

Simma emot strömmen, eller i alla fall ta ett litet sidospår.

När alla kör med randigt vill jag våga köra med rutigt.

Men jag är för feg, för feg och för rädd för att våga.

Att våga stå emot, eller att våga säga ja.

Att ha så mycket mod, att man kan släppa allt och bara säga ja.

Låta sig gå vilse, låta sig utforska livet.

Låta sig själv tappa kontrollen helt.

Jag önskar att jag inte var ett sådant kontrollfreak som jag är.

Jag skulle vilja ha så mycket mod inuti min kropp, att jag bara kan släppa allt, och låta mig själv helt och hållet tappa kontrollen.

 Även om det bara varar en sekund.

Väldigt många människor säger ofta att vi är beroende av tystnad.

Att vi behöver minst tjugo minuter per dag utan några ljud, för att liksom ladda upp hjärnan igen, slappna av lite, inte tänka eller stressa upp sig.

Men jag gillar inte tystnad. Tystnad känns tomt. Tystnad är för dött.

När det är tyst tänker man. I alla fall jag, jag tänker alldeles för mycket.

På saker som gör ont att tänka på. Och trots att jag tänker hur mycket som helst, och vrider situationen fram och tillbaka, kommer jag aldrig fram till ett vettigt och klokt svar.

Så det tysta tänkandet har egentligen bara varit helt onödigt.

De gånger när jag faktiskt har kommit fram till en halvbra lösning, då har det absolut inte varit tyst. Då har det varit musik i mina öron.

Dunkande musik, snabb takt, längtande röster, genomtänkta texter och en melodi.

Låtarna jag lyssnar på, texterna jag analyserar snabbt genom att bara höra endast dom, det är de sakerna som får min lilla trögstartade hjärna att vakna till liv, gäspa och sträcka på sig och sedan sätta igång och jobba.

 Musiken är min tystnad.

Jag behöver minst fyra,fem låtar per dag in i mina öron för att kunna tänka och komma fram till något käckt resultat.

Och musiken påverkar mig nog mer än jag tror.

Den får mig att gå snabbare, den får mig att känna lycka som egentligen inte finns i mig, den får mig att gråta utan anledning, den får mig att känna.

Jag kopplar ihop musiken jag lyssnar på med verkligheten jag lever i.

Att sitta och vänta på bussen är antagligen det tråkigaste som finns , men om du har en låt pulserande inom dig blir allting mycket mer spännande.

För då hör du inte var människor pratar om, du ser bara deras läppar forma sig på olika sätt. Du lägger märke till saker som dina ögon annars bara hade fladdrat förbi. Personerna runt omkring dig blir mer levande.

Verkligheten blir till en låt. Du bestämmer takten, du skriver texten och du får välja hur det ska börja och sluta.

När du sedan tar av dig hörlurarna ser du att människornas munnar pratar om hemska saker, de saker du la märke till var sådana saker som inte skulle bli upptäckta. Verkligheten blir som vanligt igen.

Tyst, död och ointeressant.

Du har ingen lust att dansa längre.

Verkligheten har ingen taktkänsla.

Det skulle verkligen behövas.

Jag tror jag ska sätta upp små lappar, städhjälp sökes osv, för såhär kan det inte fortsätta!

Idag gick det så långt att jag smsade till 118100 för att jag inte visste vad jag ville.

Jag har fortfarande ingen aning om vad jag vill ( de gav mig inte så himla bra svar ), och jag är förvirrad.

Jag har försökt göra små listor i mitt huvud, för och nackdelar osv, men resultatet blir alltid oavgjort.

Och så är jag tillbaka på ruta ett.

Och på den rutan står jag och känner mig förvirrad och snurrig.

Allt snurrar, allt rör sig, inget står still och jag vill bara kräkas.

Kräkas ut allting i min hjärna(very fresh tanke eller hur?), för att få bort all skit som har lagrats där inne. Alla idiotiska tankar, alla idéer som inte funkar, allt ska bort.

Jag vill börja om på nytt, en ny chans. En ny start.

Jag vill börja om från början. För då kanske jag inte skulle sitta här just nu och inte veta vad jag vill. Inte veta vad jag vill göra eller vad som kommer hända eller vad jag vill ska hända. Jag vet ingenting, för allting snurrar.

När jag väl har fått något på plats i min ostädade, stökiga hjärna så är det något som skakar om hela skiten igen och så ligger det tankar och åsikter utspridda överallt.

Och då måste jag städa upp igen, sopa,damma,hänga upp,rätta till och rensa ur...Egentligen kanske det är det jag behöver. En fet storstädning.

Slänga ut allt gammalt som bara står och samlar damm och få lite utrymme för kloka tankar istället.

Okej, så får det bli. Någon gång när jag har tid får jag ta och rensa ur hela min hjärna.

Hur det ska gå till har jag ingen aning om, men jag får väl fråga 118100 igen, dom har ju så himla kloka och bra svar på allting...

Under mina slitna, randiga skor knastrar vårgruset. Fåglarna piper, tutar och gör alla möjliga lustiga små ljud. Solen skiner, himlen är blå och jag är lycklig.
I mina öron strömmar musiken. Jag går fort, för musikens takt är snabb.
Utan att tänka på vad jag gör så börjar jag dansa lite smått. Vadå tänker jag, det är ju ingen som ser mig. Så jag fortsätter att ta ut rörelserna, och till slut liksom skuttar jag fram och slänger med håret i luften.
Då ser jag att jag inte alls är ensam. Bakom mig går två små gråklädda pensionärer, dom smälter fint in i den betongklädda omgivningen. De stirrar på mig som om jag vore galen ( och det kanske jag är, jag hoppar ju omkring som en idiot ).
Jag slutar direkt med mina försök till dansrörelser och börjar istället gå snabbt.
Mitt ansikte är helt rött, så jag tittar ner i marken. Till slut lägger sig rodnaden och jag tittar upp igen.
Jag skäms otroligt mycket, men efter ett tag börjar jag tycka att det hela är ganska lustigt.
Jag fortsätter att gå i solskenet, gruset knastrar fortfarande, fåglarna sjunger som om dom skulle dö imorgon, och jag är lycklig.
Visst, jag har skämt ut mig ganska rejält, men det kunde ju ha varit värre. Det kunde ju ha varit snyggsnyggaste killen som såg mig. Nu var det tack och lov bara några små godhjärtade pensionärer, och jag tror inte dom kommer skvallra...

Men så börjar jag fundera lite, tänk om det verkligen hade varit snyggsnyggaste killen som såg mig?
Kanske hela hans kompisgäng för att göra det riktigt smaskigt!
Och dom hade sett mig dansa( eller försöka dansa i alla fall ), hade det varit så himla hemskt?
Jag var ju glad, det var fint väder och musiken jag lyssnade på var otroligt medryckande, jag lovar.
Jaja, dom hade säkert undrat vad jag höll på med, och kanske tyckt att jag var helt borta.
Men jag gillar att vara helt borta. Att skämma ut mig, att göra det jag känner för. Men tyvärr vågar jag ju bara göra det när ingen ser ( eller när jag tror att ingen ser )

Tänk om alla hade vågat göra precis som dom ville…
Någon kanske gillar att gå naken, och jag tror inte att alla andra människor skulle uppskatta det så värst. Och sen finns det ju ett till problem med den här tanken, att människor kan vara maktgalna.
Om alla fick göra precis som dom ville, skulle ju folk bli rånade stup i kvarten.
Det skulle vara slagsmål hela tiden, för någon kanske kände för att slå ut lite tänder.
Den starkaste skulle bli ännu starkare, och de svaga skulle dö.
Och så ska det ju absolut inte vara, även om det kanske är så ibland ändå.
Så nej, man ska nog inte göra vad man känner för hela tiden, när som helst.
Man måste ju följa reglerna som finns, även om man inte alltid vill.
Fast någon gång ibland kan man ju tillåta sig själv att skämma ut sig. T.ex dansa. Det dör ju ingen av... Om man inte dansar otroligt dåligt förstås.

Tänk dig en bok. ( jag vet, jag har använt ''boktanken'' innan, men den är bra!)

Som sagt, tänk dig en bok. Hur som helst får den se ut, rosa,blå,turkos om du så vill. Den kan vara klädd i päls eller dekorerad med nitar, det spelar ingen roll.

Det viktiga är som alltid innehållet.

Vad skulle du göra om du fick ett erbjudande att skriva hela ditt liv?

Alltså, bestämma vilka du skulle träffa, vem som skulle bli kär i dig, hur du skulle klara dig i skolan, allt.

Skulle du välja det då?

Eftersom de flesta som skriver alltid ser ur två olika perspektiv, ska jag också göra det.

Först så ska jag tala om för er hur bra det hade varit att få vara författare till sitt eget liv.

För det första, du skulle kunna bestämma ditt utseénde, och ha den snyggaste kroppen i världen, du skulle kunna ha sånt där glänsande hår som alla tjejerna har i reklamerna för hårfärg.

För det andra, rollbesättningen. Du skulle kunna bestämma precis vilka du skulle umgås med, hur dom skulle vara och hur dom skulle tänka och tycka.

Du skulle kunna skapa den perfekta sötnosen att bli kär i.

Drömjobbet hade lätt varit ditt, utan att du skulle behöva kämpa för det.

Du fattar vinken, du skulle kunna ha ''the dream life''.

Men hade det varit så väldigt bra som det låter?

Jag tror faktiskt inte det.

För om du skulle bestämma vilka du skulle umgås med och hur dom skulle vara och tycka och tänka, skulle du lika gärna kunna köpa massor med speglar och låtsats att dina spegelbilder var massor med vänner.

''Vännerna'' skulle inte säga emot dig, inte ha annorlunda smak eller tankar, utan bara vara som små halvdöda wodo-dockor.

Och den där perfekta sötnosen hade ju varit ganska långtråkig att ha om man inte behövde kämpa lite för den först, eller hur?

Och om jag hade fått drömjobbet utan att behöva lida lite för det, skulle jag känna mig misslyckad i alla fall.

Då har man ju egentligen inte förtjänat det jobbet, eftersom ingen vet om du är bra på det. För det är du som har bestämt att du ska ha det jobbet.

Det perfekta rosa Barbie livet kanske låter bra, men smakar annorlunda?

Men även om du varken kan eller vill vara författare till ditt eget liv, har du fortfarande rösträtt.

Du har väldigt stor makt i ditt eget liv, det är bara att ta för sig.

Att våga. Att våga ha kläderna du tycker är snygga, att våga vara dig själv, rakt igenom.

Det är nog egentligen det som menas med The perfect life.

Att kunna vara sig själv.